Jag har tömt badkaret för denna gången, fått på mig kläder och kikat runt i cybervärlden. Strax ska jag krypa upp i soffan och titta Mello.

Det är min sista kväll i Stockholm, men jag har nog inte riktigt fattat det. Det känns så konstigt att ha varit här, utan att fått krama om Cina och Martin. Jag hoppas snart vara tillbaka, ett år har varit för lång tid. Jag insåg nämligen, när jag och Bebbe väntade på tunnelbanan hit i tisdags, att det var precis ett år sedan jag senast var uppe..

Jag kan utan att skämmas säga att jag älskar Cina och Martin lite mer än resterande av min släkt. Jag tror det handlar om att dem aldrig, aldrig dömt mig eller tryckt ner min känslor. Jag har fått komma, vara mig själv och bara få känna. Jag och Cina har tillbringat oräkneliga, ovärdeliga timmar på balkongen. Långa nätter, sena nätter. Tittandes på stjärnor, ut över innergården, pratat och jag har kunnat låta tårarna rinna. Jag har inte behövt vara inom ramarna, jag har fått vara precis den jag vill. Jag lämnar alltid Stockholm med ett lugn, en förmåga att andas på nytt och jag är en fri själ. För att Cina och Martin tagit emot mig med öppna famnar och delar sin kärlek, med lilla, lilla mig. Det älskar jag dem för.