det river, sliter och drar i mig. Jag vill så mycket, hinna med så många saker, leva så väl och älska tills jag spricker.

Vill ni veta vad jag hinner med av det? Ingenting, absolut ingenting. För livet tar upp för mycket av tiden som jag vill leva. Alla måste'n, ska'n och krav jag drar på mig. Allt ansvar, det jäkla ansvaret. När man trycks så djupt under ytan, för man tar på sig så, så mycket. Det är ett släktdrag, men jag kan inte skylla alla mina beslut på det. Jag vill lära mig prioritera, prioritera rätt. Prioritera livet, men jag kan inte. Folk räknar ju med mig, med mina beslut, med mitt ansvar. Inte kan jag då backa undan, säga nej och inte vilja längre. Bli en svikare, för att jag sätter mig själv i centrum.

Vänner, vad ni än gör, var rädda om ert liv. Ni blir så lätt fast, i en bana ni kanske inte kommer trivas i . En bana ni vill bryta er loss från. Vänner var rädda om den glöd ni har, låt ingen annan trampa på den, på er, på ert liv. Var rädda om er, lys så starkt ni bara kan. Blända andra, låt dem hata erat ljus. Vänner, ni är så otroligt vackra.