Jag och en kompis diskuterade framtiden inom min hästvärld. Att följa drömmar och då började jag inse att jag och Pärlan kanske inte har så lång tid kvar tillsammans. Hon fyller ändå sjutton i sommar och har både sprungit på trav, varit avelssto, skruttat i hage och blivit riden felaktigt under ett och ett halv år ungefär. Det tär på kroppen och jag är fascinerad över att den inte börjat säga ifrån än.
En dag kommer inte Pärlans kropp orka mer. Den kommer brytas ner och försvinna. Den dagen kommer jag stå vid hennes sida. Krama hennes hals som aldrig riktigt uppskattat från mig, pussa hennes mule och viska in i hennes päls alla mina hemligheter. Berätta för henne att hon gett mitt liv en mening efter Inca. Att hon hållt mig uppe, brytit ner mig och byggt upp mig igen. Allt det ska jag berätta för henne och lova henne att jag kommer komma tillbaka till henne en dag. Att vi på nytt ska spränga ljudvallen och fly från livet tillsammans.
Fram tills den dagen, då hennes kropp inte orkar mer, tar vi en dag i taget. Kämpar vidare, sätter en fot fram den andra och trevar oss framåt. Men ändå med en påminnelse inom oss, inget varar förevigt.