Jag skulle aldrig ridit idag, så är det bara! Det började bra och hon var världens underbaraste. någonstans spårare allt ur, jag höjde kraven för snabbt eller, jag vet inte säkert. Det slutade i alla fall med två raseriutbrott från min sida och Pärlan skärmade av.. Vi tog oss i alla fall hemåt, varav jag en bit gick med henne löst. dels för att smla tankarna och för att hon skulle få en chans att komma ut ur sitt skal. det funkade och jag kunde sitta upp igen. Vi kom aldrig tillbaka till känslan avv flyta fram som en enhet, men vi var i alla fall tillsammans igen..

Sista biten hem var jag ås sjukt trött så jag satt av igen och gick med henne löst. Älskade, underbaraste häst! Jag förtjänar henne inte, så är det bara. Hon gick med mig, travade med mig, stannade och stog kvar när jag bad henne. Hon kom till mig när jag satte mig på huk och såg riktigt nöjd ut när vi kom tillbaka till stallet. Inte nöjd över att vara tillbaka, utan nöjd över ridturen.
Jag förtjänar inte en varelse som förlåter så som Pärlan gör. Sanningen är att jag är helt fel person för att ha häst, för jag har ett så hetsigt humör, inte nog med erfarenhet och jag gör fel allt för många gånger. Dock är jag villig att lära, att tänka om. Det kanske väger upp?