Idag när jag kom till stallet insåg jag att jag verkligen inte hade någon energi alls för att rida. Så jag fixade mat, mockade och åt som alltid innan jag sköter Pärlan. Utanför fönstret föll snön tätt, tätt, tätt och tittade man ut såg allt vitt ut. Snöhögen strax övanför hagen är så stor att man inte kan se hagen längre från sadelkammaren.
När hon väl skulle hämtas in var Pärlan inte riktigt på humör och det tog kanske fem minuter innan vi var överrens om att hon skulle bli fångad och följa med. Inne i stallet blev det en mysig rykt och sen fick jag en galen idé så jag slängde på henne repgrimman och det långa grimskaftet runt halsen. Jag ville testa att ta en promenad med henne, utan att hålla i henne. Pärlan visade en sida jag sällan sett hos henne innan. Hon följde mig i varje steg. Stannade jag, stannade hon. Gick jag, gick hon. Sprang jag, travade hon. Hon erbjöd, självmant(!!!) att flytta runt i en cirkel om jag tog ett steg mot hennes rumpa. Det var stort, så sjukt stort för mig och både jag och Pärlan växte där ute i snön.
Vi kom tillbaka till stallet med ett stort leende på läpparna och stelthet i stegen.

Rebecka och Pärlan -
Kämpar man kommer man långt.