Jag har tittat på filmer från min och Pärlans sista ridtur, eller den sista ordentliga ridturen. Jag inser hur skadad jag blivit, skadad på ett positivt sätt. När jag satt på henne kändes galopperna lugna, i alla fall nu i slutet. Serm na på filmerna är det inte lugnt, inte någonstans. Men, det var Pärlan. Det var världens bästa Pärla.

Jag saknar henne, massor. Samtidigt som jag vet att det var det bästa beslutet. Jag låtar tårarna rinna, när de behöver. Jag kommer alltid minnas min flicka, världens allra bäst. För hon hjälpte mig på vägen, hjälpte mig så långt. Hon formade mig till en del av det jag är idag. Hon var bäst, på sitt egna lilla vis.
Jag kommer alltid, alltid, alltid älska dig!