Vet ni att jag har lyckats överleva i två veckor och två dagar utan Pärlan nu? Det är galet. Det känns som att det var flera, flera år sedan jag och Pärlan gjorde vår sista resa till Skara. Samtidigt som det hade kunnat vara igår. Jag vet inte vad jag känner egentligen, jag lever nog mest i förnekelse fortfarande. Att jag bara kan åka till Bergstena och hon kommer stå där i hagen, även om jag vet att det inte går. Det är förvirrande och jag saknar henne.

Min finaste, mest korkade. puckade, jobbigaste och mest älskade Pärla. Din styrka flyter i mina ådror, får mig att kämpa. Trots det önskar jag att du fanns här, fortsatte jävlas med mig, som bara du kan göra. Jag vill inte ha dig tillbaka, samtidigt som jag skulle göra allt för att få ha dig vid min sida igen. Min älskade, älskade, älskade Busa. Det finns inga ord för att förklara det jag känner. Hur jag ångrar mig, vilken lättnad allting är. Hur fel, men rätt mitt beslut känns. Bästa, bästa flickan. kom hem.
Nej, för du är redan hemma, där du hör hemma. Du är den vackraste ängeln jag kunde få möta.