Jag har mina tankar, idéer och funderingar, men kan egentligen bara tala utifrån mig själv. Jag älskar hästar, är en riktig hästnörd och är en känslomänniska.  Hästarna har för mig blivit en trygghet. något som alltid finns och stöttar. De har blivit mina bästa vänner och jag älskar att få vara runt dessa underbara djur.

 

Jag jobbar med hästar och får tack vare detta möta många olika hästmänniskor, men det finns en sak som alla har gemensamt. Förkärleken att få umgås med ett otroligt djur, känna ett band mellan sig själv och en annan individ, som inte ens talar samma språk.

 

Låt mig ta ett, för mig, tydligt exempel på detta band. Hörom veckan provreds en häst i min närhet. Den här hästen gör allt för sin ägare, hoppar vilket hinder som helst, går genom allt och tvekar aldrig. När hästen provreds, av en otroligt duktig ryttare, stannade han tre meter innan ett hinder, körde ner hovarna i marken och började bocka som en envis ponny. Detta var första gången någonsin som hästen i fråga gjorde något sådant.

 

Det är denna tillit, detta band, som alla hästmänniskor drömmer om, kämpar för och en dag uppnår, om än på olika sätt.

 

För, hästvärlden måste vara den värld med mest splittade åsikter. Det handlar inte bara om att sparka in en boll i ett mål. Vi ska ta hand om våra hästar sju dagar i veckan, 52 veckor i följd, 365 dagar per år. Ständigt, jämt och alltid finns hästarna på vår näthinna. Så, varför dessa motstridigheter? Vi vill alla våra hästar det allra bästa, spelar det då någon roll om hur vi gör det? Så länge det är det bästa för just mig och min häst.

Jag och min absolut bästa vän. Jag kommer aldrig hitta någon som min Aladdin.