Idag är en sån dag jag vill minnas i all evighet, trots det känner jag hur den redan börjar försvinna för mig. Därför tänker jag skriva ner den, dela med mig till mig själv och ni få som läser.

Dagen började med ett försenat tåg, som körde med 80km/h mot alingsås. Vi anländer 5 minuter efter att min buss gått, bara att glatt ta sig en promenad med slutstation Sussies. 40 minuter senare var jag framme.

Jag fick longera Calle, medan Sussie red Mille och Carro red sin häst. Calle är som han är, stel i ena varvet och överböjlig i andra, men underbart snäll att longera. Vi jobbade med övergångar och helt plötsligt hör jag Sussie säga "Där ser han riktigt fin ut i galoppen" Det kändes så otroligt bra! Att få bekräftelse att mitt tänk faktiskt var rätt, jag som alltid, alltid, alltid tvivlar.

Sussie bytte häst, jag och Carro mockade och helt plötsligt satt jag på ryggen till stallets största och mesigaste häst, Mister Big. Nervöst, men samtidigt otroligt spännande! Inte varje dag man sitter på en häst med 180 cm i mankhöjd. Vi började i ridhuset, Sussie gick ner med Franz och kom tillbaka. Då blev det jobb på volt, över bock och bommar. Helt plötsligt var vi igång och hoppade. Ett ensamt räcke, som vi bara skulle skutta över.

Jag har inte hoppat på år och dar och Mister Big är inte mycket hoppad heller, men någonstans långt bak i huvuet hörde jag Sussies kommentar från långt tidigare "Tänk positivt, tänk mellan stöden och bestäm bara att ni ska över." Det satt med mig och vi kom över, alla gånger.

Jag var genomsvettig, men njöt till tusen. Jag lever för stunder som dessa. I lugnet, det fridfulla, det underbara. Jag lever för att få känna och jag känner genom att leva. Imorgon är jag tillbaka på Mister Big, som faktiskt inte kändes stor att sitta på och som jag trivdes otroligt bra med.