Samma vatten genom Nilen
- inte riktigt samma droppar
Samma meningslösa skog
- aldrig samma träd
Samma himmel över Chile
- men varje öga har sin egen,
varje steg sin egen väg


Emil Jensen sjunger för mig. Han berättar om livet, förklarar att jag inte kan leva om jag inte andas in, ut, in, ut. Livet är skrämmande. Det är stort, oförberett och väldigt, väldigt skrämmande. Tidigare har jag kunnat fly varje gång det blivit svårt. Satt mig på ett tåg bort från allt. Denna gången finns inte möjligheten. Jag kan inte fly livet längre. Jag tvingas stå kvar, bita ihop och resa mig starkare.

Det packas, fixas och donas. Snart är det flytt. Jag orkar inte, klarar inte. Mamma har börjar packa och mitt inre slår bakut. Jag klarar inte att leva bland flyttkartonger i en månad. Jag kommer brytas ner, bli en blöt fläck på golvet. Jag drar ut på det i det sista. Lever i mitt rum, där allt är som vanligt. Allt är där det ska och borde vara. Jag orkar, orkar, orkar inte.