Braskaminen har torkat mina tårar, jag har strukit bort tårar med händerna, mitt hår har fångat tårarna. Längs kinderna rinner dem, sakta och stilla. Vad jag sörjer mest vet jag ej ännu. Är det de jag släppt taget om, eller det faktum att jag sårat någon annan.

Tårarna rinner och klumpen i halsen är stor. Ikväll önskar jag att jag hade en famn att somna i, men det är just det jag har valt bort. Valet låg hos mig, det är jag som inte ville ändra mig. Det gör ont, men jag antar att min smärta är liten jämfört med hans. I alla fall annorlunda. Mina tårar är inte för mig, eller jo, men de är också för honom. För hans skull.