Sängen är varm, mysig, trygg. Jag låter tröttheten ta överhand, låter kroppen slumra. Då slipper jag tänka, jag behöver inte fundra, jag glider med. Just nu struntar jag i att mitt liv är mitt och lägger över det på alla andra. Eller nja, det är väl lite lögn i det. Jag struntar i att bry mig, jag bara glider med. I ett par dagar till, sen lovar jag att bli den glada, spralliga, livslevande Rebecka igen. Men just nu tillåter jag mig att vara liten.

 

Tänk att någon som funnits i mitt liv under så kort tid, har gjort så stor inverkan på mig. Mina tankar dras ständigt åt hans håll. Vad han tänker, känner, mår, gör. Det är galet, men sant. Jag vet inte vad jag gett mig in i, eller ur. Helt ärligt så vet jag ingenting just nu, det är det som är den mest ovanliga känslan. Att ha tappat kontrollen, att ha släppt på hur jag tycker det borde vara. Jag är inte lysande, detta är för mig helt nytt, men jag gör så gott jag kan. För att lösa de knutar osm behöver lösas, för att lita, för att förstå, för att släppa, för att hålla kvar. För att finna en väg.