Ett land jag känner till väl, men som ständigt ändrar vägarna, som är i ständig förändring. Mina resor i ingenmansland har varit långa och tuffa, de har tagit mycket kraft från mig, men de har också lärt mig hur långt jag kan vandra. Även om benen känns trötta och tunga, så orkar de ett steg till, för tidsnog hittar jag ut till välkända stigar igen.

Jag går fortfarande vilse och tappar bort mig själv i ingenmansland, men idag finns det så många stjärnor på min himmel att jag lätt hittar vägen ut igen. Idag kan jag gå vilse, men fortfarande vara trygg. Jag har kärlek med mig, i mig och omkring mig. Därför är ingenmansland inte lika skrämmande längre.