You can't fight the tears that ain't coming.

Sakta börjar jag plocka ihop mig igen. De senaste dagarna har jag varit i bitar och i mitt huvud snurrar fortfarande tankarna. Varför blev det som det blev? Är det mig det är fel på? Är det oss det var fel på? Eller är det helt enkelt så att vi inte var en perfekt match. Ja, jag vill tro på det senaste. Även om det är det första förslaget som snurrar i mitt huvud.

Det för ont att stå ensam igen. Inte i avseendet att det är slut mellan mig och honom, det är det bästa för oss båda, utan i avseendet att vara just ensam igen. Jag har fått känna på hur underbart det kan vara att dela sitt liv med någon och jag saknar det! Nu önskar jag finna någon som har mer gemensamt med mig, som jag kan bli totalt förälskad i och som blir lika viktig för mig som mina djur.

Jag tänker bara vara, rätt person kommer dyka upp när båda är redo. Jag slutar söka från och med nu. Jag tänker åter igen njuta av mina stunder framför en sprakande brasa, timmar i stallet, mys med katterna och läsande i timtals. Och allt detta utan en uns av dåligt samvete, jag ska njuta av mig själv. För om jag är lycklig när jag är ensam, då kommer jag lättare finna någon att vars lycklig med.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0