Det gör så ont. Inte lika ofta som då, men fortfarande lika ont och en annan typ av smärta. Ofta rusar jag på och tittar inte på saker som påminner mig om henne. Bilder på henne lägger jag ingen fokus på, för då påminns jag om att hon verkligen är borta. Att hon är död, på riktigt.

Mitt förnuft säger och vet att jag gjorde allt som stod i min makt för att rädda livet på henne. Men mina känslor ifrågasätter alla beslut jag tog det senaste året. Om något av besluten hade kunnat fattas annorlunda och om det hade resulterat i att jag hade haft kvar min bästa vän.