För första gången på länge, eller kanske någonsin, är det tyst i mitt huvud. Helt, helt knäpptyst. Mitt omedvetna skulle kunna släppa en knappnål och jag lovar, jag skulle kunna höra hur den landar. Så tyst är det och jag, jag njuter av det.

 

Stundtals har jag fått skrika till mig själv, för att höra mina egna tankar. Det brukar bullra, storma och krigas i mitt huvud, men inte nu. Jag fascineras över tystanden och tycker att det är så, så vacker.

 

Vad jag fått uppleva idag, det kan jag inte sätta ord på. Jag är inte redo att dela med mig till omvärlden om det, för än så länge är det för stort för att mitt medvetna ska förstå det tillfullo, hur ska jag då kunna förmedla det vidare på ett rättvist sätt?
Jag har i alla fall fått uppleva rädsla försvinna, en tyngd lyftas från mig och fått tyst på mitt oväsen. Jag vet med säkerhet att jag, innan året är slut, ska ha blivit certifierad NLP Practitioner. Följer ni med på resan?