Nio månader senare börjar Greta sakta bjuda upp till dans. Ställer jag mig på pallen kommer hon spatserande och ställer sig bredvid mig och somnar. Är detta samma häst som för ett år sedan stressade upp sig så fort hon såg pallen komma ut på gårdsplanen?

Jag kan få åka med på hennes rygg, så länge jag inte ber om någonting och jag har faktiskt, vid ett tillfälle, gjort att pass i skritt där vi klurade på att styra utan tyglar. Sakta, med små, små steg, närmar vi oss dagen D, då jag på allvar kan sitta upp och ha ridningen som en del av vår veckliga träning (finns det ens som ord?!)

Jag längtar tills vår kapson landar i brevlådan, så jag även genom det akademiska kan bygga styrka på min fina fröken och jag längtar som tusan tills nästa träning. Det här kan inte bli annat än bra!

Juste, vi har börjat nosa på klickerträning också, vilket Greta svarade bra på. Hon är så söt när hon vill ha godis och funderar ut på vad hon kan göra för att få det. Min lilla fröken, vi har all tid i världen på oss för att utvecklas. <3