"Har du gått söka-jobb kurs, eller är du naturligt bra på att sälja dig själv?"

Om han visste hur jag kämpat för att ta mig dit, till att bli "naturligt bra på att sälja mig själv." För, det är inte naturligt, eller det har inte alltid varit naturligt. För bara fyra månader sedan fick jag kämpa med att se att jag var värd något. För fyra månader sedan tyckte jag att andra hade rätt att bossa omkring med mig, för jag kunde ju ändå inte det de bad mig om.

 

Idag vet jag att jag är sjukt, jäkla grym och jag vet att jag är värd allt gott i världen. Jag förtjänar att må bra! Jag vet att det är få, ytterst få, som kommer tro min styrka om jag själv inte gör det.

 

Det finns ju ett talesätt som säger:
"Hur ska någon annan tro på dig, om du inte tror på dig själv?"
Det ligger mycket sanning i de orden. För, så länge jag inte tror på mig själv, varför ska då någon annan tro på det jag säger? Det finns trots allt en liten faktor, som är ack så viktig. Vi behöver någon som tror på oss, för att kunna börja tro på oss själva!

 

Jag ramlade i famnen på Marita och hon började på en gång pränta in i mitt huvud att man inte behövde göra som alla andra för att vara bra, så länge jag själv var nöjd med det jag gjorde. Hon dömde inte för att jag inte gjorde som andra i min ålder gjorde. Hon trodde på mig och mina drömmar, när jag själv inte trodde att de var möjliga. Hon gav mig möjligheten att börja tro och sträva mot mina drömmar. Hon trodde på mig, så att jag kunde börja tro på mig själv.

 

Det har tagit mig ett och ett halvt år att verkligen inse vad hon sa till mig, den där första dagen tillsammans. Idag vet jag att vem som helst kan bestiga mount everest, eller starta eget, eller varför inte bli miljonär. Så länge man tror på sig själv och har en dröm.

 

Det bevisade jag idag på arbetsintervjun. Jag fick beröm för min fina ansökan och jag fick beröm för mitt naturliga sätt att marknadföra mig själv. Vem hade kunnat tro det om lilla mig? Fatta hur grym jag är!