Jag är trött, jag är helt slut. Jag finner ingen enrgi att göra någonting, i alla fall inget vettigt.

 

Pengarna på mitt konto sinar, jag vänder på alla kronor och hoppas hitta en lösning, hoppas att pengar snart ska börja rulla in igen. Sanningen är den att har jag inget jobb inom typ två veckor, så måste jag säga upp avtalet med Greta. Då måste jag släppa greppet om min bästa vän. För, finns inte pengarna, då kan jag inte betala stallhyran, eller foder, eller något annat.

 

Det gör fortfarande för ont för mig att inse och jag kommer antagligen förneka det ett par dagar till, men jag måste snart se verkligheten i vitögat, hur smärtsamt det än är. Det är inte rätt mot varken mig, Greta eller Marita att fortsätta leva i en dröm och blunda för sanningen.