"Hej Rebecka, vill du rida?"
En timme och tio minuter senare satt jag till häst, för första gången på typ två månader. Vad osm hände där vet jag inte riktigt, men det var lite magiskt. Det var en småseg, halvt skänkeldöv madame, men det var ändå ett magiskt ögonblick. När hon för ett par sekunder släppte efter, snön föll, paddocken var härligt upplyst och jag var precis lagom varm. Vad mer kan man begära? Och jag har tur att få uppleva detta i två dagar till!

Nu är jag för trött för att få ihop en enda vettig, eller ens ovettig tanke. I ugnen torkar jag kött till katterna, på datorn spelar jag konstig musik och i munnen tuggar jag en macka. Tack hej, sängen kallar.