Jag är mållös. Jag saknar ord. Jag börjar se, se som andra ser mig. Jag börjar se det andra har sett i mig för länge sen. En skugga har för en stund försvunnit från mina ögon.

 

Jag är stark, jag är så jäkla stark. Jag har tagit mig till toppen, utan några förutsättningar. Jag har varit på botten, men jag har vänt och tagit mig upp. Jag lever, jag överlever inte. Det är styrka i mina steg, det är stolta steg. Det är en rak rygg jag går med och det är med stolthet.

 

Jag har tagit mig igenom en förjävlig uppväxt. jag har tagit mig igenom planer om självmord. jag har tagit mig igenom tankar om att jag inte förtjänar något. Jag har tagit mig igenom tankar om att jag är värdelös. Jag har tagit mig igenom allt jag trodde skulle ta livet av mig. Jag överlevde och jag lever. Jag är stark, så jäkla stark!

Idag känner jag mig själv, utan och innan. Det är inte mycket av mig, som överraskar mig. Jag vet vad jag vill, vad jag drömmer om och jag vet att jag kan. Hur jag ska ta mig dit, det vet jag inte. Mina drömmar ligger tryckt förvarade, hos de som kan bevara och stötta. Mina drömmar, eller nej, mina mål. För, en dag ska jag stå på scenen, med en mikrofon och berätta. Berätta allt som gjort mig till mig. En dag.

Jag ska bevisa för hela världen att jag är stark! Jag vet, Gunilla vet, Maria vet, Mamma vet, Cina vet, Marita vet, Många vet, men långt ifrån alla. Jag ska bevisa för alla, de som stampat mig ner i djupet, att jag är starkare än vad de trodde. Jag vet att jag kan, är det de ni har vetat hela tiden?