Bilden får till viss del tala för sig själv, men jag tänker även dela med mig av mina tankar.
Hur kommer det sig att så många av oss har svårt att tro på det bra vi hör om människor och måste ifrågasätta och bädda in pikar i vårt språk. Varför är det så svårt att glädjas, på riktigt, åt någon annans framgång och medgång? Medan det är så lätt att säga "Vad var det jag sa" om en motgång. Jag tycker det är skrämmande och ja, jag skulle kunna skriva en hel uppsats om ämnet, men jag tänker undvika. Varför? För jag skulle hänga ut en person, ofrivilligt, och det är inte vad jag önskar.