Min helg var fantastisk. En fristad och jag mådde bra. Jag hade hand om stallet och njöt av varje minut. Idag, två dyng senare, låter jag tårarna rinna, låter mig tröstas av mamma och inser hur allt rasat runt omkring mig. Det har rasat under en längre tid, jag har bara valt att blunda, knipa ihop ögonen hårt och förneka. Det fungerar inte längre. Allt i min omgivning är rivet till grunden och frågan är om jag har en grund stark nog att stå på? Det är nu det är dags att bevisa att mina ord är mer än bara ord, att jag verkligen menar det jag sagt så många gånger. Det här har pågått för länge, måttet är rågat och jag måste släppa taget.