---

Jag har, sakta men säkert, börja komma till självinsikt. Lära känna mig själv på en helt ny nivå och inse vad jag är bra och dålig på. Jag har börjat ta tag i det liv som är mitt och styra upp det till att bli så bra som möjligt.

 

Detta har lett till att jag funderar mer på hur människor i min omgivning agerar och kommunicerar. Jag börjar se styrkor och svagheter hos människor i min omgivning, styrkor och svagheter som jag tidigare blundat för.

 

Jag har människor i min omgivning, som anser sig vara stensäkra på vilka de är, som anser att de är så bra och har de bästa åsikter. Jag har människor i min omgivning som struntar i vilka de kör över, så länge det får det som de vill. Jag har människor i min omgiving, som puschar mig att agera och tycker jag är "långsam" medan de själv sitter i skiten. Jag har människor i min omgivning, som gnäller på andras agerande, medan de själva är i en liknande situation, utan att egera alls. Jag har människor i min omgivning som anser sig vara öppna för ny kunskap, men slutar lyssna på fort man försöker berätta. Jag har människor i min omgivning som tycker de är positiva, men vartannan mening är klagan. Jag har människro i min omgiving som aldrig lärt sig lyssna, på någon annan än sig själv. Jag har människor i min omgivning, som inte kan tänka sig att ästta sig in i hur någon annan har det, mår eller tänker.

Gemensamt för de ovannämnda är att de är så självsäkra och vet exakt vilka de är och hur man bör agera i en viss situation.

 

Min fundering är nu; är detta verkligen självinsikt? Kanske, men i sådana fall är det inte den självinsikt som jag söker. Jag vill, genom min självinsikt, lära känna mig själv och bli en så bra medmänniska som möjligt. Jag vill bli en glädjespridare, som sprudlar av energi. Jag vill vara öppen mot min omgivning, ta åt mig av de bra saker folk säger och skaka av mig det dåliga. Jag tror att människan är skapad för att leva positivt och för att vara god.

 

Jag kan inte avgöra om de människor jag har i min omgivning har kommit till självinsikt eller om de är trångsynta när det kommer till sig själva. Kanske blundar de för sina egna problem, för att det är lättare att styra andras? Kanske är de för rädda, för att våga möta sin egna demoner, sina egan tankar och rädslor. Kanske är de för rädda, för att lära känna sig själva?