För någon dag sedan var jag inne i en butik och lyssnade på ett samtal som pågick. Jag fascinerades av den ton som gick genom hela samtalet.

 

Kvinnan i fråga som jobbade i butiken var lite smått överlägsen, som det hon berättade skulle vara en självklarhet för alla, medan kunden som frågat om hjälp inte riktigt fick ihop det. Något mer som, för mig, blev väldigt tydligt, var det faktum att båda två talade med en negativ ton. De såg mer problem, än vad de såg möjligheter.

 

Vad samtalet handlar om har ingen betydelse i detta fallet, utan det jag vill belysa och betona är den ton och syn på livet så många har. Jag har inte tänkt på det innan, då jag varit en del i ekorrhjulet. Vi ser på livet, med en väldigt negavit klang. Många vill tro att de ser på livet positivt, men lyssna på dina egna ord och se vad du verkligen säger.

 

Jag vill tro att jag är positiv, men jag vet med mig att jag fortfarande ser negativt på vissa grejer. Jag vet också med mig, att jag ständigt blir bättre ohc bättre på att se positivt. Jag försöker se möjligheter, inte problem. Jag försöker vända ett problem till en möjlighet att finna en lösning.

 

Hur kommer det sig att så många ser livet genom ett negativt filter? Mina tankar är att vi tidigt får lära sig att man inte ska vara nöjd och skryta om sig själv, det är fel. Vi får tidigt lära oss att man inte ska ta plats, inte sticka ut, inte, inte, inte. Det blir så mycket negativt i vårt lärande, att vi inte får lära oss se positivt. Att lära om är en utmaning, är du villig att anta den?