Greta har lärt mig vikten av tålamod, eller hon håller på att lära mig. Hon visar mig ständigt och jämt att om jag bara håller mig lugn och fortsätter att fråga om samma sak, så lyssnar hon till slut. Hon behöver bara tid att känna efter, fundera och komma fram till att min fråga är vettig.

Detta är något jag har börjat få med mig i mitt vardagsliv. Jag är tjejen som kunnat explodera, till synes utan anledning. När blodsockret varit lågt har jag låtit det gå ut över folk i min omgivning. Jag har gjort så mycket dumt, för att jag inte orkat vänta ut. Vilket i slutänden gjort allting mycket värre.

 

Idag sattes mitt tålamod på prov. En av hundarna i panget, låt oss kalla honom för M, hade fortfarande sin sele på sig. M kom i förra veckan och har varit väldigt, väldigt orolig. Man får inte komma nära, han skäller och han morrar. Han har hotat med att bita och ja, han har helt enkelt fått behålla selen på sig. Idag bestämde jag mig för att den skulle av och den skulle inte av via tvång utan M skulle vara med på noterna. Sagt och gjort. Jag satte mig i Ms bur och väntade, väntade och väntade. Efter 20 minuter hade jag en hund i mitt knä, som inte var det minsta rädd längre.

 

Mitt tålamod hade visat sig till sin fördel och jag vet att det inte är för sista gången. Jag är så glad för allt som Greta lär mig och den personliga utveckling jag får göra med henne!