Inom ridsporten antar jag? Då faller mitt beslut på hoppning, även om jag i grund och botten är rädd för hinder. Men, det finns inget så härligt om den känslan när man övervinner sin egen rädsla och tillsammans med ett stort och tungt djur lyckas ta sig över ett par bommar.

I onsdags t.ex fick jag och Goofy vara med på hoppträningen Sussie hade. Vi hoppade 85 cm, som för mig är galet högt. Vi tog oss även över den grind som jag är totalt vettskrämd för, eller har varit i alla fall, utan ett enda stopp. Vi fkc faktiskt bara ett enda stopp på hela träningen och gissa om det kändes bra?

För mig är känslan avv sväva tillsammans med hästen så otroligt mycket värd. Jag njuter, med ksräckblandad förtjusning och skulle aldrig vilja byta bort det.