Imorgon ska jag ha sovmorgon för första gången på en evighet. Jag vågar säga för första gången sedan Stockholm. Jag är så trött att jag skulle kunna gråta. Det är nasträngande att trycka ner tangenterna och jag varken tänker ller ser klart.

Jag har dåligt samvete för att jag sagt att jag inte kommer till stallet i helgen, men jag klarar det inte. Jag är för trött, såväl fysiskt som psykiskt. Eller, en psykiskt trötthet som blir fysisk. Jag vill bara få vakna en dag och vara fullständigt utvilad och fortsätta vara det.

Jag orkar inte gå i trötthetsdimma längre, därför försöker jag få ordning på det. De senaste veckorna har bestått av att sova på bussar hit och dit, ständig trötthet och en oförmåga att ta in det som sägs till mig. Får jag vara i rörelse är jag pigg och kan lyssna, ta in och förstå, ne stillasittande vill kroppen bara sova. Det här är sjukt och jag har aldrig känt denna typ av trötthet innan, aldrig!
jag är livrädd för att gå in i väggen, eller krasha rakt ner.

Nu; fixa mig och sova.