Några år senare, några år äldre, något vuxnare, ganska mycket mognare, ganska mer enveten, mer medveten, men ändå samma tjej.

Det var med skräckblandad förtjusning jag var tillbaka på gymmet. Senaste gången, för många år sedan, när jag var där rev hungern i magen och det flimrade framför ögonen. Det enda osm malde i huvudet var "bränn, bränn, bränn" Jag hade siktet inställt, men visste hur sjukligt det var. Trots det kunde och vågade jag inte sluta, fören jag blev tvingad och fick gymförbud av Maria.
Idag, ett par år senare, klev jag in, med en ny målmedvetenhet, ny styrka och nytt mod. Jag är tillbaka på gymmet, tillbaka bland maskinerna ch jag trivdes från första stunden. Det här gör jag för min skull, för att bli starkare och klara ridningen bättre, gå ner i vikt får bli ett plus. Mitt mål ligger inte där längre, jag orkar inte bry mig om det, jag vill bara bli stark och utvecklas i min ridning.

För första gången, like forever(?), njöt jag av gymmet!