Jag har inte en aning om vad jag ska skriva om, jag är trött, full av energi. Uppgiven, full av förhoppningar. Litar inte på någon eller något, tror gott om allt och alla. Vill mer än vad jag orkar, klarar allt jag tror på. Jag tror jag är schitzofren, om jag ska vara ärlig. Hela jag består av två olika sidor, den glada som vill och som kämpar, den deprimerade som så gärna vill ge upp allt. Det värsta är när det blir en kamp mellan dem, en kamp som jag inte kan göra något åt. Bara sitta och titta på när det är slagsmål inom mig.

Jag vill spola fram tiden, ta studenten och börja på allvar. Samtidigt som en stor del av mig tvivlar, vågar inte lita på att det är sanning, att det kommer rinna ut i sanden. Jag vågar inte tro, fören den dagen jag står där och vet att det är på riktigt. Jag vågar inte ens hoppas, även om ett löfte har getts.

Jag vill aldrig sluta skolan, för jag vet vad jag har, inte vad jag får. Jag orkar inte skolan längre, samtidigt vill jag aldrig släppa greppet om den. Livet är stort och skrämmande, vissa stunder tappar jag modet för att möta det..