Det blev en lång stalldag igår, från tre till tjugo i nio. Hur härlig som helst och hade inte kunnat bli bättre, faktiskt!

Tanken var att åka därifrån vid tjugo i åtta, men då satt jag på hästryggen och kände verkligen inte för att sluta. Jag trodde att jag skulle rida Morr, medan Sussie red Cappi. Det blev tvärtom och det blev bra tvärtom! Jag fick kämpa, men njöt. Jag hoppade, jag gjorde det jag så länge drömt om. Jag har hoppats, mn inte vågat tro, att jag en dag ska få hoppa igen. Det var härligt, lärorikt och fick mig att inse nya saker.
Jag har mycket kvar att lära, men åh vad gärna jag vill lära mig det!
Det var ne helt otrolig känsla att sitta på Cappi och hoppa, gång efter gång. Att ha Sussie som stöttade, ledsagade, lärde och berömde. Det är det jag behöver, någon som finns vid min sida och hjälper mig framåt. Jag hoppade grind, för första gången sedan Pärlan. Första gången virvlade oron i magen, men jag hade bestämt att vi skulle över och över kom vi. Det var magiskt och jag insåg att det här kan faktiskt gå, jag kan faktiskt lära mig att hoppa till slut. Det är skillnad när man sitter på en häst osm kan hoppa.

Kvällen avslutades, om möjligt, ännu bättre. Med ett löfte om en framtid, en framtid jag bara kunnat drömma om. Så, studenten får gärna komma nu, trots att jag tror att denna terminen kan bli lättare, just med vetskapen att jag kommer komma hem efteråt. Jag måste vara världens lyckligaste tjej!