Jag "tvingade" mamma att vara med mig när jag red igår. Eller, jag sa till henne att jag ville ha med henne och så blev det. För hennes skull höll vi oss i ridhuset, då det blåste och låg regn i luften. Självklart var det på Goofy jag satt.

Jag skrittade och travade fram, jobbade honom lite smått och tog sen upp honom i galopp. När vi skulle börja jobba ordentligt tappade han energin och jag drev på, la till spöt lite lätt och hans respons var att kicka bakut. Jag mitt fån satt och asgarva åt honom, lät honom hållas och drev på lite mer. Resten av ridpasset flöt på utan större förödelser. I slutet travade jag runt, på hellånga tyglar. Kanske inte så magiskt för er, men för mig. Jag gjorde volter, snett igenom och saktade av, utan att röra tyglarna. Tydligen satt jag och skrattade högt här också. Mammas kommentar till mig var sen:
"Jag har aldrig hört dig skratta högt på när du ridit innan!"

Det ligger något i mammas uttryck. De få gånger jag skrattat högt när jag ridit går nåstan att räkna på en hand. Det är ridturer med Aladdin, en ridtur med Morr i skogen och nu med Goofy. Hur kommer det sig?

När mamma berättade för Sussie att jag skrattat högt sa hon:
"Brukar du inte ha roligt när du rider?"

Mitt svar är; jo, det brukar jag, men jag brukar inte känna mig hundra procent trygg. Det är sällan jag litar på hästen jag sitter på. Varför inte? För jag sätter krav på mig själv. För att rida kräver kunskap, kunskap som jag ofta saknat. Då kommer rädslan att misslyckas. Jag är inte rädd för det längre, för nu är jag redo att kämpa. Jag är redo att ge allt och jag är trygg, jag är fri och jag flyger.

Jag önskar er alla att ni en dag ska få känna den känsla jag kände igår och att ni får sitta på hästryggen, skratta högt och känna att ni är på rätt väg. Ni förtjänar det, var och en!