När jag satt på cykeln från stationen ikväll hade jag tusen tankar osm snurrade, tusen ord som ville sättas på print. Nu, när jag sitter med möjligheten att få ut alla tankar, alla ord, finns det inte ett enda. Det är skrämmande, för jag behöver dem!

Jag läser orden om och om igen, inserh ur skadad jag har blivit. Hur jag har skjutit undan, inte velat se och framför allt hur mycket jag har förnekat. Jag vill så mycket, men jag kan inte. Just för vissa personer jag en gång haft i min omgivning. För att livet inte blev som det borde ha blivit, för ingen borde ha fått höra de orden jag hörde. Tack vare dem är jag idag ne person jag inte vill vara.
Vrid tillbaka tiden ett par år, låt orden få bli osagda. Så hade inte dagens ord gjort sån skada, sån insikt och de kanske inte ens hade behövt blivit skrivna.