Jag tänkte berätta en sida för er, som inte många har hört om. Kanske för att förlåta mig själv? För att andra inte ska göra samma misstag? För att folk ska kunna trycka ner mig? Jag vet faktiskt inte varför jag valt att berätta för er, kanske för att ni borde få veta?

Jag älskade Pärlan, mer än något annat. Ändå skadade jag henne. Jag hade inte kunskapen att utbilda henne och jag var ett klassiskt skolboks ecemplar. "Där kunskapen tar slut, tar våldet vid!"

Många, många, många ridturer slutade med att ärlan var stressad och jag förbannad. Jag vågade inte rida med spå längre, efter att jag i ren agrition stått och slagit henne på halsen. Hon förstod självklart inte. Jag kan inte förlåtam ig själv, för man gör inte så. Jag tog bort spö, slutade använda det hetlt och hållet. Pärlan klarade inte av det.

Efter mycket jobbande lyckades jag longera henne med dressyrspö och rida henne med hoppspö, ev. allround vissa gånger. Men, jag valde att låta bli. Jag litade inte på mig själv. Jag visste aldrig när mina utbrott skulle komma. När jag ville mer än vad jag hade kunskap till.

Många ridturer slutade med tårarna i halsen, för att jag ville mer än vad jag klarade av. Många ridturer slutade med att jag och Pärlan kämpat mot varandra. Många ridturer fick jag ta in Pärlan på en liten, liten volt för att hon skulle gå att stanna.

Dock får vi inte glömma de ridturer som vi kom hem, svävandes på moln. De var lika många. Men satte inte lika tydliga spår.

Vad jag egentligen vill ha sagt, tror jag, är att inte ta på er för stort ansvar, innan ni är fullständigt redo. Jag var inte det, det slutade med en enorm kärlek till min häst, för stor. För stor kärlek för att jag skulle kunna och orka släppa iväg henne, även när vi inte fungerade.
Tänk efter innan du sätter dig i en situation du kanske inte klarar av och som du kanske inte klarar att lämna.



Det finns säkert folk som inte orkat läsa hela texten, som tar någon mening ur sitt sammanhang och som kommer dömma mig hårt. Jag ger er den möjligheten, när jag trycker på publicera, jag vet det. Men jag ber er att försöka förstå. Jag drömde om en egen häst, en dröm som fortfarande finns kvar. Vi gör alla våra misstag.