Jag vet att jag missunnar min häst otroligt mycket just nu, men jag har inte orken att kämpa. Jag klarar inte det just nu, speciellt inte med mitt knä heller. Jag älskar henne och det gör ont att inte orka. Men det går inte, jag är ledsen för det.

Idag tog Hanna ut henne på en promenad och jag hoppas Pärlan skötte sig, trots att hon nästan exploderar av energi. Imorgonbitti ska jag försöka ta ut henne en sväng, trots att mitt knä gör ont.

Jag var uppe och fodrade henne påväg hem från Sussie och hon mötte mig, precis som alltid den senaste tiden. Hon är den vackraste varelse som finns och jag vet inte hur jag ska klara mig utan hennes skönhet i framtiden. Min fina, fina flicka. Jag älskar henne.