Jag saknar att rida. Jag saknar Pärlans rygg. Jag saknar stunderna tillsammans med mitt hjärta.
Jag är trött på att inte kunna gå ordentligt, jag är trött på mina knän. Jag är trött på att inte kunna göra något vettigt.

Jag vet att jag bara har varit skadad i tre och en halv dag, men det är tre och en halv dag för mycket. För måndag-Onsdag nästa vecka tvingas Pärlan vila, då jag är i Smögen med skolan. Vi vill jobba, arbeta oss framåt och njuta av sista tiden ihop.

Det här suger, jag vill spränga ljudvallen med min skrutta och bara busa runt!

Nej, nu ska jag sluta klaga, förvånas över mitt suuuuuperlånga hår och äta glass.