Vet ni att jag har haft en häst innan Pärlan? Ni vet, men bara till en viss del.

I tisdags var det 19 månader sedan hon rycktes ifrån mig. Ja, hon finns i mitt liv igen, men inte på samma sätt som innan. Det kommer aldrig bli som innan heller, men jag är trygg med tanken att hon finns där.

Jag hittade Inca på blocket, hon skulle lånas ut på foder för ev. senare köp. Jag fick välja, skaffa häst eller börja internat. Jag valde häst och vi åkte för att provrida Inca. Jag var fast på en gång kan jag lova och är fortfarande fast vid denna skönheten!

Jag och Inca delade 26 juni - 18 oktober, sedan splittrades vi. Hon lärde mig otroligt mycket och gav mig tron på att livet går att kämpa mot. Man kan komma någonstans, bara man vill. Jag är glad att jag fick dela mitt liv en kort, kort stund med denna underbara häst. Att vi fick vandra tillsammans och ge varandra styrka.

Kärleken till en häst utgörs inte av tiden ihop, utan kemin ihop.

Jag och Inca funkade, så var det. Jag älskar henne, på ett sätt jag aldrig vågat drömma om att älska någon innan. Ja, jag älskar henne mer än Pärlan. Nej, inte mer, men på ett helt annat sätt. Jag och Inca var en. hon var min bästa vän, är min bästa vän. Jag kommer alltid lita på henne, vad som än händer.

Min fina, fina flicka.