Dagen har varit jobbig, rent allmänt. Det blev lite sömn i natt, vaknade med magknip, huvudvärk större delen av dag och till rågap å allt hamnade jag i en ganska stor diskussion med min ena lärare idag
Väl i stallet blev det rykt av Pärlan och vips satt jag uppe/låg på hennes rygg, med hennes vintertäcke över benen, med armarna runt hennes hals i ett hårt grepp och med kinderna våta av tårar. Pärlan väntade ut mig, yills jag var redo att möta livet igen. Då började hon röra på sig och visade på sitt sätt:
"Matte, det är dags att resa dig. Jag bär dig om du behöver igen, Jag tror på dig."
Vi lyckades ta oss ut på en kort runda, barbacka på vintertäcket med varma kläder för min del. Inte för att det var kallt, men jag frös ändå. Pärlan varh ur fin som helst när vi var ute! Övergångarna var så gott som klockrena, formen fanns där och traven var underbar, rakt igenom underbar. Min älskade, älskade häst.
Dagar som idag sväller mitt hjärta upp och får inte plats i bröstet.