Jag och Pärlan fick hålla oss på vägarna idag, även om tanken hade varit att jobba på volten. Det är för mycket skare på snön för att kunna rida på vår volt. Jag vill ju inte att hon ska skära sönder benen min lilla busa.
Jag fick kämpa för att verkligen rida och inte åka med under ridturen. Det är så otroligt mycket att tänka på, för att allt verkligen ska klaffa sådär som det gör på träningarna, men stundtals kändes det som att vi svävade fram och jag var riktigt lycklig uppe på Pärlans rygg. Hon är den bästa som någonsin vandrat på jorden, så är det bara!