Jag läser en tjejs blogg, hon vet inte om att jag gör det. Hon är inte en del av mitt liv. Har varit, är inte. Jag följer bloggen, för att se henne växa, börja stå på egna ben. För att hon till en viss del faktiskt lyckades få mig att tvinga mig upp på benen.

Att läsa hennes blogg är.. konstigt? Jag läser mellan raderna, för hon har lärt mig att läsa henne som en öppen bok. Jag blir irreterad, för jag vet att hon kan. Jag vill slå henne hårt, få henne att inse att livet blir lättare om man ser det positiva, inte hänger sig fast vid allt jobbigt.

Men jag vet, det hjälper inte, för jag har gjort precis samma misstag som hon gör nu. Jag vet att det spelar ingen roll hur många gånger någon berättar det, men lyssnar inte. Men, jag önskar hon kan växa upp, inse vad som verkligen betyder. Inte anklaga andra för att hon mår dåligt och att vi kanske, kanske, kanske kan umgås som vuxna människor tillsammans.
för jag saknar henne ibland.