Det blev klättring idag, för jag insåg när jag var halvvägs till stallet att jag inte ätit sedan lunch. Smidigt va? Så jag vågadei nte utmana ödet med en långtur.

Det blev tio gånger upp och ner, sedan kände jag att Pärlan inte orkade mer. Det är så härligt att klättra med henne, för jag börjar verkligen rida henne. Vågar hålla om, sitta emot, forma runt skänkel och allt sånt. Det är riktigt roligt att sitta på henne när hon lossnat i båda sidorna!

Efter klättringen tog vi oss ut på vägarna en stund. Pärlan var lika fin där. Visst tog hon pass i skritten när hon inte fick smo hon vill, men det gick att rida bort. Jag lyckades rida henne så hon slutade passa! Utan att det blev bråk. För mig är det en stor grej och jag kände mig otroligt nöjd, med oss båda. Vi travade också och stundtals gick hon riktigt samtal och bra.

Jag börjar rida henne mer och mer, inte bara åka med. Det är skönt, men samtidigt inser jag mina svagheter. Jag har muskler att bygga upp, för att orka rida henne ordentligt hela tiden. Jag har också saker jag behöver jobba bort. Jag blir fast för mycket i handen och rider med för mycket hand. Jag har otroligt svårt med halvhalterna och min balans är inte superbra. Men, jag är medveten om det och villig att jobba med det!

Jag och Pärlan tog oss en galopp upp till hagen sen. Det är en sån otroligt känsla att sitta på henne, barbacka, med grimma och grimskaft och galoppera. Det var något jag bara kunde drömma om för ett halvår sedan. Hon har förändrats, till det bättre. Älskade häst.