Nu har jag landat hemma, plockat iordning på rummet och ska strax plugga. Jag har börjat inse att detä r dags att vakna och inse, verkligen inse på riktigt, att jag och Pärlan inte har superlång tid kvar ihop. Hon kommer försvinna, så är det bara. Jag blev ännu mer säker efter dagens ridtur. Jag vill ha en häst jag kan ut och latja med i skogen, men ändå rida allvarligt med nästa dag. Med Pärlan så är det jobb, jobb, jobb. Det går inte att slappna av på hennes rygg i två minuter, då drar hon iväg på en gång.
Det är inte mina drömmars häst, även om jag önskar. Min älskade, älskade Pärla.