Nu har jag fixat en stor kopp te till mig och hoppas få upp värmen riktigt ordenligt. Medans jag dricker den tänkte jag berätta för er om allt virrvarr runt Pärlan nu. Jag vet inte om ni kommer bli klokare, men kanske jag kan få upplöst några frågetecken, vilket antagligen är att hoppas för mycket..


Efter mycket om och men började jag träna för Sussie. Första träningen gjorde vi enorma framsteg, jag och Pärlan. Pärlan gick från en stressad häst, till en lugn och harmonisk häst. Det gick att kontrollera tempot, hon gick att trava på utan att tappa takten och hon gick faktiskt att arbeta i form! Att galoppen inte funkade och vi fick galoppförbud hemma var inte ås stor grej, jag var lycklig ändå.
Vi jobbade hemma i en måndag och kom tillbaka till Sussie. Denna gången funkade galoppen riktigt bra i båda varven, men tempot satt inte riktigt. Varken i skritten eller traven. Sussie bad mig att fundera på om Pärlan verkligen är rätt häst, för jag är så pass ambitiös som ryttare enligt henne och Pärlan vari nte rätt för att plocka fram det.
Ännu en månad hemma, för att fortsätta träna på det vi fått. Tredje trängningen kom och då började Pärlan trassla vid lastning. Hon, som alltid gått rakt på, tvekade jättemycket och ville verkligen inte in. Hon frös fast i marken. Mamma fick lägga en hand på rumpan och då gick hon inte, utan problem. träningen gick ganska bra, men Pärlan började kämpa emot i traven. Galoppen funkade inte så bra. Men vi var riktigt nöjda ändå, både jag och Sussie.
Fjärde träningen blev tre veckor senare. Pärlan gick knappast att lasta, men hon kom på utan linor. En hand på rumpan var allt som behövdes, men hon ville helst stannat hemma. Denna träningen är den värsta jag varit med om tillsammans med Pärlan. Hon gick knappast att jobba med, högergaloppen ville inte funka ordentligt och vänster var bara att drömma om. Jag och Sussie pratade igen och kunde barak onstatera att Pärlan är faktiskt inte rätt häst för mig.

När jag lämnade ridhuset den gången, tillsammans med Pärlan. Var tårarna nära och jag hade så gott som bestämt mig. Pärlan skulle säljas, för jag ville följa mina drömmar. Utvecklas, plocka fram kapacitet som Sussie såg att jag hade. Dagarna osm följde var jobbiga och tårarna rann ofta och mycket. En annons skrevs och jag skulle fota och filma, för att lägga ut.
Då fick jag för mig att känna igenom Pärlan och inser att hon har ont, riktigt ont, i korset. Jag fick inte lov att trycka på korset på höger sidan. Pratade med Sussie om det och hon mistänkte SI-leden.
Det blev mycket prat om Pärlan och min framtid, tillsammans med Sussie. Vi har bestämt oss att antingen blir det avlivning eller sälja. Det beror på vad vi får för svar från Skara på tisdag. Det är där vi står idag.

Vi vet inte var resan kommer sluta, det enda jag vet säkert är att jag och Pärlan har inte mycket tid kvar.

Jag älskar dig och kommer alltid göra. Min prinsessa. v