Som sagt, jag har så gott som bestämt mig till 100% att sälja Pärlan. Det är ett hårt och jobbigt beslut, för jag älskar henne så otroligt mycket. Men, någonstans inom mig, har jag insett att det faktiskt är det bästa. Pärlan behöverk omma till någon med den kunskap jag saknar, någon som har tålamod att lära henne mer. Jag behöver samla på mig mer kunskap för att en dag kunna stå med en ny häst. Så det här kommer bli det bästa, för oss båda, även om det kommer bli jobbigt att genomföra.

Jag vet att Sussie kommer hjälpa oss igenom. Hon har funnits med från första början, hon fick tanken om att sälja att slå rot. Hon hjälper till med annonsen, jag kommer tvinga henne att hjälpa till med säljningen och hon har lovat att finnas där när Pärlan väl är såld. Jag vet att jag får komma dit när jag vill, för att samla energi till livet, för att plocka på mig mer kunskap och för att leva.

Jag ser ingen annan utväg, inte när detä r fler motgångar än framgångar på hemmabanan. Även om träningarna går bra, så funkar det aldrig riktigt till 100% väl hemma. Igår var andra ridturen på 3-4 dagar som slutade i tårar, för att inget gick som det skulle. Jag orkar inte det längre, jag har inte kunskapen för att kämpa vidare. Jag inser det ännu mer när jag sitter på Sussies hästar.

Jag ber er att inte dömma, jag dömmer redan mig själv. Jag ber er att inte vara hårda, men inte tycka synd om mig heller. Jag gör redan allt det där. För jag skaffade inte häst för att sälja, jag skaffade häst för att kämpa, utvecklas och leva livet med. Det blev inte så, nägonstans misslyckades jag, redan i början. Jag hade aldrig all kunskap som behövdes och nu är det så tydligt, så jag dömmer mig själv. För jag borde insett...