Från köket luktar det nygjord müsli, i mitt rum ligger en halvpackad väska och från radion spelas det allt för hög musik. Med andra ord är livet på topp och jag är på språng, med arton bollar i luften samtidigt.

 

Natten kommer tillbringas i prinsessängen, med en hund på benen och ett underbart gäng med hästar inom femtio meter. Livet kommer vara sådär rosaskimrande och jag kommer må så otroligt bra, jag kommer må så bra som jag gör för stunden.

 

Mitt liv är så underbart, för att jag bestämt mig för att det ska vara det! Jag älskar att leva och jag älskar att utmana mig själv, på sätt som jag aldrig vågade utamana mig på tidiare. Ååh, jag är så spänd på vad framtiden har att erbjuda mig! :D

Mycket händer, bitar börjar falla på plats och nya tar form. Jag tycker livet är spännande och jag är nyfiken på vad framtiden har att bjuda på.

 

En av de tyngsta pusselbitarna har fallit på plats och jag hoppas kunna berätta för er i början av nästa vecka. Nu är det nästa stora pusselbit jag ska ta tag i, men jag har på känn att även den biten kommer lösa sig, på allra bästa sätt.

 

Ja, det är fortfarande kryptiskt och tråkigt för er att läsa, men det finns vissa saker jag inte vill berätta fören det faktiskt är genomfört och detta är just en sådan sak. :)

För tillfället känns livet tungt, jag tänker inte mörka ner det. Det är mycket som snurrar innanför mitt pannben och jag får inte riktigt någon ordning på det.

 

I hagen hos Marita går den häst jag älskar av hela mitt hjärta och som jag ser en framtid med, samtidigt är vår framtid helt svart. Här hemma har jag två underbara katter som jag vet älskar mig och som jag älskar otoligt mycket. Jag har en familj som stöttar och supportar när jag behöver det. Trots det har jag fallit tillbaka i gamla mönster.

 

I situationer som jag borde älska, som egentligen är färgglada och vackra kan jag inte se det vackra. Jag söker det mörka, det tunga och deprimerande. Jag tillåter mig inte att glädjas, för jag är rädd att lyckan inte är på riktigt. Men vem, förutom jag själv, har makt över min egen lycka? Vem, förutom jag själv kan avgöra om min lycka är riktig och finns det någon "falsk" lycka?

 

Gaaaah, jag blir tokig och jag får inte ordning på allt som snurrar. Jag tränar och gör mitt bästa, för att landa här och nu. Jag ska vara i nuet, nu, inte i vara i nuet imorgon.

Min mage är lite orolig, men så snart jag har fått ett besked kommer ett beslut fattats. Ett beslut som kan komma att förändra min framtid drastiskt. Ett beslut som tidigare varit för stort och för läskigt för mig att tänka på. Nu har jag ingen annan utväg än att ta tag i saken och krama tummarna så hårt jag någonsin kan. Det här ska gå vägen, på ett eller annt vis.

 

Jag sitter utan ord, rom, rung, nära på apatisk. Och jag tänker låta mig vara det ett tag till, just nu orkar jag ine ta mig samman. Tårarna har legat bakom ögonlocken, klump i halsen och en känsla av att det här inte kan vara verkligt. Men också en glöd att lösa det, att sätta ett namn på det papper som skulle kunna lösa alla min (för tillfället) problem/utmaningar.

 

Jagh ar lyckats med konsten att bränna muslin. Det betyder att jag och mamma får leva på frukt, frön och annat nyttigt i yoghurten. Så det kan gå, när inte hjärnan är helt på.

 

två dagars jobb är avklarat. Idag är jag ledig och sen är det två dagar till med jobb, dock vääääldigt korta pass. På fredag styr jag nosen ner mot Kungsbacka, med transport och Greta på släp. Vi ska åter igen ner till Norah för träning. Det känns hur bra som helst och ska bli sååå roligt! Jag och Greta är peppade och ser fram emot att frå träffa vår stora insppirationskälla igen. :)

 

Klockan är tjugo i tre, på natten. Jag sitter i morgonrock, har ätit gröt och tittat på tv. Det skulle lika gärna kunna vara morgon, men för min del är det strax dags att sova.

 

Jag har jobbat fram till två och nu är det dags att kura ihop i sängen. Det är så härligt, för jag trivs på jobbet. Jag har lärt mig att leva i nuet och ta vara på det jag har där och då, eller här och nu borde jag säga. Att jobba till klockan två bekommer mig inte ryggen, jag kör på och har så roligt jag bara kan. Det bekommer mig inte ryggen att jag ska vara tillbaka på jobbet kvart i fem imorgon, för det är så många timmar och möjligheter fram tills dess. Livet är precis så härligt som jag gör det och jag har valt att göra mitt liv helt grymt!

Under ett par dagar har jag haft fullt upp i min egen värld. Jag har pendlat mellan stallet och dataskärmen. Jag har knåpat med koder, lekt i photoshop, diskuterat med gammal lärare och kan nu stolt presentera:

 

 

Rebeckas bildarkiv är ett steg mot min framtida dröm som fotograf. Det är mitt sätt att nå ut till världen med mina bilder och en möjlighet att hitta nya kunder. Det här är så coolt! Jag har knåpat ihop allting själv och jag har löst det på ett snyggt sätt.

 

Men det som är coolast är att alla bilderna är mina bilder! Det är jag som fotat, detä r jag som stått bakom kameran ,tänkt och planerat bilderna. Det är resultatet av mina timmars arbete och det är så jäkla coolt!

Jag blir lite lätt frustrerad av att jag inte kan fixa med designen på blogg.se. Hela sidan låser sig och jag kan inget göra, eller jo; välja att gå in på någon annan hemsida. Så det är inte webbläsaren som låser sig, utan det är blogg.se's sida. Surt, men jag får helt enkelt vänta ut svar från blogg.se's support.

 

I kväll var jag och han, den där, Canon på en dejt. Den blev fin. Vi låg och kramades på marken, ålade runt och skapade fina minnen. Precis som det ska vara :)

Här är lika dött som i graven, typ. Min helg har spenderats i soffan, med mamma och alla Harry Potterfilmerna. Hur grymt är inte det? Ja, pecis lika grymt som det låter!!

 

Idag ska jag ta tag i livet och ge mig iväg till stallet. Vad Greta ska få hitta på ha jag inte riktigt bestämt mig för ännu. Kanske blir det en långpromenad, där vi utforskar skogen? Hmm, vi får se vad vi känner för helt enkelt.
Även Janne ska få hitta på något igen, Han har vilat i en vecka, vilket varit otroligt välbehövligt för honom, så det ska bli spännande att se om pusselbitarna har fallit på plats. Ibland är det lätt att glömma att han faktiskt är bebis i huvudet, speciellt när han gjort så många framste på kort tid.

 

Äta färdigt min frukost och fixa mig för stall, låter som en perfekt idé :)

Fina ligan i förrgår. <3

Jag sitter i soffan, men ska strax ta mig iväg till Linda. Där blir det att drilla henne i ridning, vilket ska bli otroligt spännande!

 

Vad jag egentligen vill ha skrivet har jag ingen aning om, men idag är en dag med ny energi och spännande utmaningar! Det är roligt på jobbet, att få utmana mig själv och se hur snabbt jag kan göra de olika sakerna. Jag jobbar snabbare och snabbare, ser mer och mer vad sim behöver göras, men framför allt blir jag mer och mer stresstålig. Det är hur grymt som helst och jag kommer ha så stor nytta av det i framtiden.

 

Gosh, nu ska jag stänga ner datorn och dra mig iväg till Linda och efter det till Greta. Vi, vi hörs ikväll :D

 

I min mobil ligger det ett par anteckningar. Tidigare hade det varit för att överleva, ta mig igenom dagen. Nu är det för att skriva ner allt sprudlande. Det där sprudlande som inte får plats i kroppen och eftersom att jag inte är en människa som hoppar, studar och tjoar, så rinner orden genom mina fingrar istället. Bokstäverna pockar på och vill ut, ut, ut. Då är det bra med en mobil nära tillhands, så jag kan få andas igen. Andas, för att glädjekänslorna blir för stora för att bära instängda.

 

Med ett leende som ständigt ligger under ytan, ja då är det svårt att vara ledsen. Jag älskar att vara glad, jag älskar att vara sprudlande, jag älskar känslan av kolsyra och jag älskar livet. Jag är så lycklig och glad.

 

 

 

Det känns safe att jag inte släckt för kvällen än och klockan är kvart över tolv, men slutar man jobba vid tio och planerar framtiden så är det tydligen såhär det blir.

 

Jag har landat i tanken på att flytta hemifrån, även om det fortfarande finns delar som skrämmer skiten ur mig. Som jag sa till mamma:
"Jag skulle kunna bo kvar hemma tills jag är typ 30, bara för att jag är trygg med det" och det är så jäkla sant! Jag hade kunnat bo med mamma tills den dag hon dör, bara för att det är tryggt och säkert, men hur roligt vore det egentligen? Det är på tiden att jag prövar mina vingar, på riktigt. Det är på tiden att jag tar hand om mig själv, för jag vet att jag kommer klara det strålande och med glans. Jag är trots allt jag, en person med alla möjligheter framför mig och en möjlighet att bli bra på vad jag än känner för.

 

Det ska bli spännande att inreda mitt eget hem och lägenhet. Att få mysa in och göra det sådär härligt hemtrevligt, med fina bilder på väggarna, mysiga kuddar i soffan, vackra koppar i skåpen och en allmänt hemtrevlig känsla. När man kommer in i min lägenhet ska man känna sig hemma från första stund, kunna slå sig ned vid köksbordet och känna att man inte behöver, eller vill, lämna det. Precis så ska det var hemma hos mig.

 

Ååh, jag ser framemot det äventyr jag ska kasta mig ut i!

Jag har en liten, eller stundtals ganska stor, orosklump i magen. Varför?

Det börjar bli dags för mig att kika på lägenhet, på allvar. Den första intresseanmälan är gjord och vi får se hur det går. Det är läskigt att tänka tanken på att bo för mig själv, med mig själv och spendera så mycket tid med mig själv. Det som ger mig störst orosklump är pengarna. That's the truth och jag tänker inte ljuga för mig själv.

 

Jag vill inte jobba på McDonalds särskillt länge och jag vill inte vara bunden till fasta tider på mitt jobb. jag vill jobba när jag känner för det och för att jag känner för det. Jag vill jobba med något som ger mig något tillbaka, mer än bara pengar. Jag vill jobba, för att jag känner för det. Då kommer orosklumpen minska, ja förhoppningsvis försvinna.

 

Så, om jag då vet hur jag vill ha det. Hur får jag då det jag vill ha? Det är där jag kör fast och det är då orosklumpen blossar upp igen.

 

Kanske blossar även orosklumpen upp när jag tänker på en situation jag aldrig ha varit i innan? För, jag har aldrig stått för mitt eget boende innan, inte med alla dess kostnader. Jag har bott själv, men då kraschade jag och klarade inte av det, kanske är det den känslan som gör sig påmind? Känslan av att sitta mitt på köksgolvet och bryta ihop, för att jag inte orkade mer?

 

Vart jag vill komma med detta inlägget, det har jag ingen aning om. Jag tänker bekräfta att oron finns där, ta ett djupt andetag och göra mitt bästa för att förvandla oron till spänning och en möjlighet att växa!

Klockan är elva, eller till och med fem över elva. Jag är ensam hemma och det är mörkt ute. För två år sedan, ja till och med ett år sedan, så hade jag legat på botten och krälat vid den här tidpunkten. Hade jag gett mig på att skriva ett blogginlägg hade det varit mörkt, tungt och deprimerande. Idag är det inte jag.

 

Idag vet jag hur vackert livet är, om jag väljer att göra det vackert. Jag vet också att jag kan frambringa min deprission igen, på två sekunder, om jag skulle önska. Det är nämligen så att jag styr mina känslor och om jag då kan styra dem till glädje, varför då ens tänka tanken på att styra dem åt deprission och sorg?

Jajo, nu kanske det låter barnsligt enkelt. Men det finns vissa saker som spelar in i hur lätt det är att förändra våra känslor. Dels är det miljön, vårt beteende, våra övertygelser och lite fler punkter. Det jag tänker lägga störst vikt vid här och nu är miljön. För, den miljö vi befinner oss i spelar stor roll. Vi kan göra vårt bästa för att tänka positivt, frambringa positiva känslor och agera positivt, men trots det så känner vi inte glädje. Eller, jag vet inte om det egentligen är möjligt, för matar man inte de negativa känslorna försvinner de efter 90 sekunder. Eller, finns den grundläggande orsaken till känslan kvar, så kommer känslan återkomma. T.ex om du är kisenödig så kan du få bort känslan om du tänker på något helt annat under 90 sekunder, men känslan kommer återkomma titt som tätt fram tills du gör något åt grundorsaken, alltså går och kissar.

 

 

Tillbaka till miljön. Om man nu är i en miljö där de negativa känslorna ständigt återkommer kan man testa att byta ut miljön och se vad som händer, Försvinner de negativa känslorna? Ja då är det egentligen inte svårare än att göra en bestående förändring och byta miljö på riktigt, inte bara på test.

 

Miljön spelar stor roll för våra känslor och genom att känna efter, ta ansvar för våra egna tankar, känslor och handlingar (ingen annans, var och en tar 100% ansvar för sitt eget) så kan man nå strålande resultat. Lära kännas ig själv, ta reda på vilka miljöer osm gör gott, och vilka som gör mindre gott. Det är mäktigt och coolt att veta så mycket om sig själv och veta att det finns så många fler sidor att veta om.

 

Jisses, nu har jag snurrat nog. Dags att fixa mig för natten. Hoppas ni får en härlig natss sömn och att ni vaknat med kroppen fylld av energi imorgon. Det tänker jag i alla fall programera mitt omedvetna till! :D

Jag sitter och drömmer mig bort, till en framtid inom hästvärlden. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag en dag kommer stå med mitt egna företag. Vägen dit är fortfarande väldigt oklar och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Men just nu bryr jag mig inte så mycket om det, för mig är det tryggt nog att veta var mina drömmar finns och var mitt hjärta en dag kommer finnas.

 

Åååh, vad jag längtar tills den dagen jag har stallet fullt av hästar, som jag själv har tagit dit dem är. Jag längtar, längtar, längtar och är så sugen på att dra igång!

 

Saken är den att jag har alla chanser i världen att lyckas med ett framtida företag! Jag har en moster som kan redovisning, jag har hästmänniskor runt omkring mig, jag har tillgång till ett stall där jag hoppas att jag kan få inackordera fler hästar, jag har viljan och glöden. Jag har mig själv, mer än så krävs det egentligen inte!

Nu ska jag få lite mer kött på benen, skaffa mig ne plan för hur det kan gå ihop och se om det finns någon bra att bolla mina tankar med. För det här vill jag så, så gärna göra!!