För tillfället känns livet tungt, jag tänker inte mörka ner det. Det är mycket som snurrar innanför mitt pannben och jag får inte riktigt någon ordning på det.

 

I hagen hos Marita går den häst jag älskar av hela mitt hjärta och som jag ser en framtid med, samtidigt är vår framtid helt svart. Här hemma har jag två underbara katter som jag vet älskar mig och som jag älskar otoligt mycket. Jag har en familj som stöttar och supportar när jag behöver det. Trots det har jag fallit tillbaka i gamla mönster.

 

I situationer som jag borde älska, som egentligen är färgglada och vackra kan jag inte se det vackra. Jag söker det mörka, det tunga och deprimerande. Jag tillåter mig inte att glädjas, för jag är rädd att lyckan inte är på riktigt. Men vem, förutom jag själv, har makt över min egen lycka? Vem, förutom jag själv kan avgöra om min lycka är riktig och finns det någon "falsk" lycka?

 

Gaaaah, jag blir tokig och jag får inte ordning på allt som snurrar. Jag tränar och gör mitt bästa, för att landa här och nu. Jag ska vara i nuet, nu, inte i vara i nuet imorgon.