Jag sitter utan ord, rom, rung, nära på apatisk. Och jag tänker låta mig vara det ett tag till, just nu orkar jag ine ta mig samman. Tårarna har legat bakom ögonlocken, klump i halsen och en känsla av att det här inte kan vara verkligt. Men också en glöd att lösa det, att sätta ett namn på det papper som skulle kunna lösa alla min (för tillfället) problem/utmaningar.