I vår omgivning kommer vi alltid stöta på människor som vill förändra oss, forma oss och som inte kan acceptera hur vi är. Det är lätt att fastna bland dessa människor, speciellt om de har något vi önskar vi hade, då blundar vi och ignorerar att de försöker ändra oss. Det är lätt att följa strömmen, bara nicka, hålla med och trycka undan vår egen vilja. Det blir så mycket lättare då, det krävs inte lika mycket energi, för man slipper tänka efter och bara följa med i svängarna. Men, för varje beslut vi fattar, på någon annans vilja, tappar vi bort en dal av oss själva, släcker en del av vår egen glöd och förlorar en del av vår identitet. För varje beslut vi fattar, på någon annans grund, så tar vi ett steg bort från oss själva. För varje beslut vi fattar, utan egna åsikter, får vi svårare att fatta våra egna beslut, med våra åsikter som grund.

Det måste inte vara en konkret handling, ingen nick, inget leende. Det kan vara det där lilla, lilla, att inget göra, inte stå upp för sin åsikt. Inte säga ifrån, inte byta låt på stereon, inte våga ta plats.

Det är så lätt att fastna, följa i någon annans fotspår och tappa bort sig själv.  Lika lätt som det är att följa andra, lika svårt är det sen att ta sig loss, stå upp för sina egna åsikter, säga nej när den andre säger ja och ta ett steg tillbaka till sig själv. Det krävs ett uppvaknande, en insikt och ett mod för att inse att man inte är sin egen. Det gör ont, är skrämmande och tufft. För, vem vill komma på sig själv med att vara en dålig kopia av någon annan, när man kan vara sig själv?





Jag är mitt uppe i kampen att ta mig tillbaka till mig själv, att låta min vilja bli min igen. Allt som oftast "öppnas mina ögon" och jag inser att såhär vill jag inte ha det, det här är inte jag, jag är ju på det här viset och vill egentligen göra såhär.

Vet ni varför det känns så svårt att bryta sig loss? Det handlar inte bara om mig, utan om relationer i min omgivning. Folk jag ser upp till, som funnits med mig länge, stöttat och burit mig. Folk som jag älskar, men vars handlingar jag inte älskar eller kan stå får. Folk som betyder mycket, men som får mig agera på ett sätt jag inte vill. Det gör ont, är tufft och lite av en mardröm.

Vem är jag? Vem tror ni att jag är? Vem vill jag var?

Grå har boxvila, med promenad någon gång/dag. Det är första dagen på 2 veckor och jag tycker synd om henne. Hon tycker även synd om sig själv och förstår inte varför hon står kvar i boxen när de andra går ut.

Hingstarna står inne större delen av dagarna, jämt, oavsett årstid, skada eller ej. Jag tycker inte synd om dem och dem tycker inte synd om sig själva. Dem accepterar sitt liv i box och vissa dagar kan de inte ens vara ute i hagen i fem minuter utan att vi tvingas ta in dem.

Men, vad är då skillnaden mellan Grå och Hingstarna? Varför tycker jag synd om Grå, men inte om Hingstarna som står i sina boxar. Konstigt och jag kan inte komma fram till ett vettigt svar. Någon annan som kan?

(Bildkälla)

14 år gammal, med tryggheten i knivarna, skorporna och blodet. Gömd bakom det mörka håret, det hårda sminket och den höga musiken.

Jag var den där typiska tjejen som mådde dåligt. Som skar sig, som hade otroliga komplex över kroppen, som bara skrek efter hjälp. Jag vet inte hur många som såg, hur många som vågade och ville se. Jag vet bara att jag till slut inte orkade mer. Jag orkade inte med allt mörker och jag orkade inte gömma mig längre.

14 år gammal, livrädd för folks tankar om mig. 14 år gammal och jag började tillåta mig själv att må dåligt och framför allt, be om hjälp.



Vad vill jag få fram av texten och bilden? I vår vardag är det så tabu att må dåligt, att skära sig, att svälta sig. Man ska vara glad, le vid rätt tidpunkt, skratta åt de rätta skämten och följa strömmen. Vad man än gör så är det inte okej att vissa sitt "illamående" För, vi i Sverige har det ju så bra. Speciellt om båda föräldrarna lever och om man har syskon och ett intresse man brinner för. Då finns det ju ingen anledning att må dåligt, då har man ingen rätt att ätas upp inifrån.

För, om man mår psykiskt dåligt känns det som att små, små demoner har flyttat in i huvuet och talar om hur dålig man är, hur lite man duger till och hur mycket bättre alla andra är. De berättar också att man inte har någon rätt att ta plats, ingen rätt att må bra, men heller ingen rätt att må dåligt.

Jag kan lova er att det finn tusen och åter tusentals flickor och pojkar runt om i skolorna som mår precis som jag mådde, eller ännu värre. Ungdomar som inte tillåts att känna eller be om hjälp, för det är inte okej att må dåligt.

Men, nu ska jag berätta något för er! Det är mer än OKEJ att känna! Det är fullständigt okej att känna tunga känslor, att inte vara på topp, att se allt mörkt. DET ÄR OKEJ!

För, först när man accepterar att man mår dåligt, när man själv anser att det är okej. Först då kan du finna hjälpen. Först när du låter smärtan få kännas, först då kan du förmedla till andra. DET ÄR OKEJ ATT KÄNNA! Det är OKEJ att vara en levande människa med känslor som man inte kan hantera. Det är OKEJ att leva i det mörkt gråa, om du tillåter dig själv, accepterar och ber om hjälp.

För, det är inte okej att bli fast i det mörkt gråa och låta det bli helsvart och se självmord som utvägen. Tillåt dig själv att känna innan det. Tillåt dig själv att vara mänsklig. Det är okej.

jag avskyr att inte ha energi. det jag saknar mest är förmågan att tänka, dra slutsatser, se framåt, planera, fungera och agera. just nu glider jag med.. jag saknar förmåga att forma mina ord till mina, låta min ord rulla ut ur tangenterna och bilda något vackert. inom mig växer längtan att kunna skriva, skriva till tangenterna glöder och fingrarna krampar. varför kan jag inte det längre? varför kan inte mina ord beröra som innan? är det för att tankarna finns bakom orden, de är inte ren känsla längre. är det för att mitt liv inte är som innan och jag själv inte vet vem jag är? eller, är det för att jag vet vem jag är mer nu än då?

jag vill bara kunna skriva igen.

"att tänka fel är större än att inte tänka alls"