For you, my friend.
Jag har funderat på livet, på att utvecklas som människa och andra människors utveckling under min tågresa idag. Egentligen har jag inte kommit fram till något vettigt, samtidigt som jag gjort många insikter. Jag har insett att folk, som jag tidigare inte klarade, idag får mig att fundera och tänka efter. Jag tror det handlar om att vi båda växt som människor och inte kräver alla livets svar av varandra. Vi har gjort insikter och kommit fram till att life is life. Jag är stolt över dig vännen!
Stockholmlivets ljusheter.
Jag har tömt badkaret för denna gången, fått på mig kläder och kikat runt i cybervärlden. Strax ska jag krypa upp i soffan och titta Mello.
Det är min sista kväll i Stockholm, men jag har nog inte riktigt fattat det. Det känns så konstigt att ha varit här, utan att fått krama om Cina och Martin. Jag hoppas snart vara tillbaka, ett år har varit för lång tid. Jag insåg nämligen, när jag och Bebbe väntade på tunnelbanan hit i tisdags, att det var precis ett år sedan jag senast var uppe..
Jag kan utan att skämmas säga att jag älskar Cina och Martin lite mer än resterande av min släkt. Jag tror det handlar om att dem aldrig, aldrig dömt mig eller tryckt ner min känslor. Jag har fått komma, vara mig själv och bara få känna. Jag och Cina har tillbringat oräkneliga, ovärdeliga timmar på balkongen. Långa nätter, sena nätter. Tittandes på stjärnor, ut över innergården, pratat och jag har kunnat låta tårarna rinna. Jag har inte behövt vara inom ramarna, jag har fått vara precis den jag vill. Jag lämnar alltid Stockholm med ett lugn, en förmåga att andas på nytt och jag är en fri själ. För att Cina och Martin tagit emot mig med öppna famnar och delar sin kärlek, med lilla, lilla mig. Det älskar jag dem för.
We're not the ones meant to follow, For that's enough to argue
Vill ni veta vad jag hinner med av det? Ingenting, absolut ingenting. För livet tar upp för mycket av tiden som jag vill leva. Alla måste'n, ska'n och krav jag drar på mig. Allt ansvar, det jäkla ansvaret. När man trycks så djupt under ytan, för man tar på sig så, så mycket. Det är ett släktdrag, men jag kan inte skylla alla mina beslut på det. Jag vill lära mig prioritera, prioritera rätt. Prioritera livet, men jag kan inte. Folk räknar ju med mig, med mina beslut, med mitt ansvar. Inte kan jag då backa undan, säga nej och inte vilja längre. Bli en svikare, för att jag sätter mig själv i centrum.
Vänner, vad ni än gör, var rädda om ert liv. Ni blir så lätt fast, i en bana ni kanske inte kommer trivas i . En bana ni vill bryta er loss från. Vänner var rädda om den glöd ni har, låt ingen annan trampa på den, på er, på ert liv. Var rädda om er, lys så starkt ni bara kan. Blända andra, låt dem hata erat ljus. Vänner, ni är så otroligt vackra.
Jag.
Jag är vad jag vet att jag är.
Jag läste ett inlägg, närmare bestämt det här: I am a champion
Jag läste och insåg sanningen bakom orden. Jag är det jag bestämmer mig för att vara och vad jag vet att jag är. Jag gjorde galna grejer med Pärlan, för ingen sa till mig att man inte kunde göra så. Idag har jag fått det berättat för mig, alltså gör jag inte dessa saker längre.
Det är på samma vis inom allt, inte bara inom hästvärlden. När jag var riktigt liten, var jag vackrast i världen, för jag visste inget annat. Hade ingen berättat för mig att jag inte var det, hade jag fortfarande varit vackrast i världen. Jag är vad jag vet att jag är. Förstår ni?
Life is Life.
Livet är inte det dagar som gått, inte de dagar som kommer, utan de dagar du minns.
Livet är inte det saker du säger, inte de saker du gör, utan de saker som sätter spår.
Livet är inte hans, inte hennes, utan ditt.
Ditt egna.
Mobiltänkande.
"Jag satt på bussen, lyssnade på några killar som pratade om att dra iväg. Att försvinna från Alingsås, lämna allt. En av killarna sa att det bara var fyra kompisar som höll honom kvar. Tanken kunde inte lämna mig, hur lika vi alla är. Alla människor. Kille som tjej, vi är bara människor. Alla tycker, tänker och framför allt känner. Tjejer har inte ensamrätt på känslor, även om det kan verka som det. Killar behöver inte vara macho och trivas, även om det kan verka som det. Tjejer och killar har lika mycket rätt att känna, gråta, skratta och vara en del av känslornas berg-och-dalbana."
Ridning och träning.
Träning i förhållande till ridning.
Som ryttare är det viktigt att ha en stark sits, kunna påverka hästen via små vikthjälper och det kräver en enorm kroppskontroll. Det krävs också en bra kondition, för att orka ett hårt pass. Det krävs styrka, muskler och självdisciplin, men framför allt motivation.
Hur kan man då, utan häst, träna upp allt detta? Jag har länge funderat på gymmet, men aldrig fått tummen ur, fram tills idag. Bredvid mig ligger ett gymkort, som ska stärka mig i min ridning. Min fokus kommer till att börja med ligga på kondition och lårmuskulaturen, i första hand insidan. Mitt val faller på dessa områden då det är här mina största svagheter ligger.
Hur ska jag då träna detta? Jag kommer cykla eller springa på löpband och använda mig av gymmets utrustning. Självklart hoppas jag det kan ge resultat, som visar sig i ridningen.
Det är många ryttare som glömmer vikten i att faktiskt träna. Visst ger det träning att vara i stallet. Vi mockar, bär vatten, höpåsar, leder hästar och rör oss en heldel och självklart rider vi. Dock glömmer vi ofta, våra svagheter. Dessa svagheter påminns vi av de gånger vi rider för en bra tränare, som påpekar just våra svagheter. När vi väl sitter och rider själva kan det vara svårt att komma ihåg känslan från träningen, minnas precis allt tränaren sa till oss och vi får då inte jobbat upp de muskler vi behöver för att kunna bli starkare i ridningen. Då är gym ett bra kompliment. Här kan vi träna upp våra svagare muskler, utan häst. Vi kan bli arga, frustrerade och irriterade, utan att det påverkar någon annan än oss själva.
Glöm inte, ridning är mer än bara sitta på hästryggen, det är att ta hand om sin egen kropp för att kunna ta hand om hästens.!
-v-
Det har varit en bra dag! Jag kom från stallet med massa, massa energi. Hade vi haft mer tid på oss innan affären öppnade hade jag idag suttit på Franz. För mig är det overkligt och jag tror det inte fören jag verkligen sitter där. Jag, lilla Rebecka, som egentligen inte kan rida, skulle få sitta upp på Franz Ferdinand, stallets ena hingst, som är en av världens bästa. Det är sjukt. I min hjärna går det inte ihop!
Jag förstår inte vilka otroligt chanser jag får, vilket förtroende, vilken gåva. Vilken bana som ständigt läggs framför mina fötter. Det är helt makalöst. Jag är glad att jag tog chansen, att jag faktiskt släppte Pärlan. Hade jag inte släppt henne, hade jag stått kvar på samma plats som innan, antagligen sjunkit tillbaka och glömt vad hästlivet handlar om. Glömt lyckan som finns i den.
Jag måste vara en av världens lyckligaste person. Jag har en familj som är bättre än många andra har, jag älskar dem av hela mitt hjärta! Jag har en extra familj, som alltid kommer ställa upp när jag behöver. Som fångar, stöttar och finns där. Jag älskar dem också, för att dem är dem. Jag har vänner, världens bästa vänner. Jag har trygghet i livet, jag är lycklig.
Världens vackraste Franz Ferdinand. :)
Mitt liv, mina beslut.
Vad som kommer hända tänker jag berätta först när allt har hänt och jagä r tillbaka där jag började. Hur det kommer kännas får vi se, men det ska gå, för jag vill inteo ch orkar inte geupp. Någonstans inom mig bor en tvättäkta Stålgren, som fightas tills man faller. Det är den delen som tar över och den delen som samlar på sig erfarenheter.
Jag insåg precis, jag kanske trots allt är en Rebecka Stålgren, för ett tag? Mer än vad jag är en Rebecka Johansson?
Tankar om livet.
Jag har två sidor. den ena sidan som vill sköta kolan och prestera på topp, den andra sidan som skiter fullständigt i skolan och sätter hästarna högst. Jag vet vilken jag vill följa, men jag vet också att jag inte kan. Jag kan inte just för att det finns två sidor. Det är förvirrande och jag vet varken ut eller in. Jag vill, men vågar inte, jag vill inte, vågar inte. vill, vågar, blir frustrerad på tankar och känslor och spärrar, faller och reser mig. Jag fattar inte vad som händer med mig, någon som kan förklara?
Drömmar.
Jag bestämer mig för massa, massa saker. Typ motionera mer, äta nyttigare och leva sundare. Det håller i två dagar och sen faller jag igen, är tillbaka i gamla vanor. Äter godis, kakor och dricker onyttigt. Jag är trött på det, men orkar inte ta mig loss. För jag vet inte hur. Jag är för rädd för omgivningens reaktioner.
Jag är så jäkla trött på alla kommentarer om att jag inte behöver gå ner i vikt, att det inte syns att jag gått upp. För er kanske det inte syns, men för mig! Jag lever i min kropp, det är jag som tvingas känna hur kläderna sitter tajtare, jag som tvingas leva med sämre ork, kondition och allt vet viktökning innebär. Hur svårt kan det då vara för mig att bita ihop, ta kampen och bli nöjd med mig själv?
Jag orkar inte, för jag måste inte bara ta kampen med mitt självförtroende, med mina tankar, psyke och inre. Jag måste även ta kampen mot alla andra. Alla andras åsikter och jag orkar inte det, jag vet inte om jag kommer klara.
Jag ska försöka och framför allt försöka att inte bli besviken om jag inte lyckas..
Livets alla sidor.
Nog överraskade det mig, men så otroligt positivt! För en vecka sedan bestämdes datum för provridning och jag gick in i en glädjedimma, men var samtidigt livrädd. Jag trodde inte att det skulle funka, att jag och Jonna skulle funka, men idag vågar jag börja tro. Efter dagens ridtur vågar jag låta henne komma en millimeter närmare mig, stärka mig och bli en av många som håller mig uppe.
För mig är lycka i livet ingen självklarhet, inte trygghet och inte vänskap, allra minst förtroende! Man blir skadad av den uppväxten jag hade. Man blir skadad när ens ena föräldrer vänder en ryggen, när tystanden är svaret, när hårda ord kryper under dörren, när rädslan ligger under ytan ständigt, klart man bli skadad! Jag vågade aldrig hoppas, vågade aldrig tro att trygghet, lycka, vänskap och förtroende var något som verkligen fanns, att jag skulle få uppleva det.
Idag står jag mitt uppe i alltihop, jag lever ett liv jag aldrig kunnat drömma. Jag står på egna ben, fångar om jag är påväg att falla och jag vågar utmana livet. Jag vågar ta risker, för jag vet att jag kan vända tillbaka till lyckan, vänskapen, förtroendet och framför allt, vända tillbaka till tryggheten.
Mitt liv har gjort vändningar, jag har blivit överraskad. Jag vågar fortfarande inte tro, kommer aldrig våga. För lyckan är så skör. Jag vill inte krama den för hårt, så den spricker. Däremot tänker jag njuta av den, så länge den vill vandra vid min sida. Jag tänker aldrig tvinga den, för jag kan inte se att jag förtjänar den. Jag glädjs, för att den vill gå med mig, ett tag. Jag njuter, för livet är vackert.
Mina beslut.
Jag var iväg och solade idag igen, mest för att jag behövde åf koppla a,v koppla bort och samla ny kraft. Kraft att möta resten av dagen och för att leva. Cykling, solning och stallet är mina tre energikällor och jag värnar om dem.
Jag började fundera på en sak idag, då en till tjej fick reda på att jag solar. Solningen får alltid, alltid negativa kommentarer. Jag åfr alltid hära att jag borde sluta, att det är farligt och att jag faktiskt kan få cancer! Jag är väl medveten om alla riskerna, men jag vet också de positiva effekterna solningen ger mig. Jag får energi, jag stärks och mitt självförtroende blir bättre. Jag mår bra psykiskt, något jag värnar mycket om.
Jag minns mitt liv för ett par år sedan, då allt var totalt nattsvart, när jag inte orkade något, inte ville något och när jag skar mig, ville bort och längtade efter döden. Då hade jag inget som tog fram det ljusa i tillvaron och lyckades någon släcktes det snabbt, jag vågade inte tro på en morgondag.
Om jag då har funnit värme, tro och glädje i något som många andra ser som negativt, är det verkligen så negativt då? Om jag åkerp å cancer, då tar jag det den dagen. Jag har i alla fall fått leva ett bra liv nu. Den dagen jag hamnar i en sjukhussäng kan jag se tillbaka och tänka: ”Gud var korkad jag var som inte lyssnade, men jag mådde också otroligt bra av det! Bättre än vad jag mått på länge!”
Jag cyklar eller är i stallet varje dag, sju dagar i veckan. Även detta kan skada mig, jag skulle kunna cykla omkull, bli avstängd, bli trampad, hamna på sjukhus. Risken för skada är lika stor när jag håller på med någon annan aktivitet. Varför reagerar folk inte på det?
Mitt liv, mina beslut och min framtid.
Det tredje rummet.
Jag var en av dem som tyckte om den, som fastnade för den och ville se den om och om igen. Jag är också en av dem som inte får ordning på tankarna tillräckligt mycket för att sätta ord på dem.
"Vem är jag?"
"Vem tror du att jag är?"
"Vem vill jag vara?"
Tankarna snurrar, jag får ingen ordning och jag inser mer och mer att jag vet inte vem jag är, vill inte veta vem jag är, men jag vill heller inte vara den jag är just nu. Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på. Jag vill bli mer öppen, kunna skämta, prata med folk och massa, massa annat.
Tårarna tryckte på vissa gånger, för deras ord berörde. Det gjordes ett kanonbra jobb på scen! Jag är glad, otroligt glad, att jag fick ta del av deras föreställning!
"Och mjukna i handen!"
Hur många gånger har man inte ridit för en tränare och fått höra just dem orden "och mjukna i handen" eller det klassiska: "Rid inte med så mycket hand!"
Alla drömmar vi väl om att kunna rida med så lite hand som möjligt, aldrig sitta och tjuvhålla i hästens mun och kunna sakta av utan att dra i hästen mun. I alla fall jag drömmer om detta, för jag vill verkligen rida och inte åka häst!
När jag var liten och alltid läste MinHäst, vilket jag fortfarande gör ibland, fanns ofta tips på hur man kunde få en mjuk hand. Ett exempel var att fylla en svamp med vatten och krama den precis så mycket att en, endast en, droppe vatten droppa ur. Eller så kunde man binda snören i en stol, som tyglar och med hjälp av "tyglarna" vicka stolen bakåt och balansera den precis så mycket att den inte välte baklänges.
Toppenbra förslag tyckte jag då, idag kan jag inte hålla med. Om ridningen vore så enkel som det framstod när jag läste texterna!
Hur många gånger har man inte tyckt att hästan går bra, kommit på sig själv med att tjuvhålla i tygeln, släppt efter och vips blev hästen tre meter lång och går i speed 3000? Kanske är jag ensam om problemet, i sånna fall säger jag grattis till alla er andra! Hur många gånger har man inte då tagit ett smygtag i tyglarna igen, för då går ju hästen i alla fall lugnt.
I ett sånt läge, precis som ovan, glömmer vi det viktigaste. Vi glömmer ridningen, vi glömmer sitsen! Det spelar ingen roll hur mjuk hand du än har, om du inte kan jobba hästen med hjälp av benen. Det är med benen du ska rida din häst, det är där du ska ha träningsvärk, där och i magen. Inte i armarna. för att du fått kämpa och dra i din häst. Du kan inte få en mjuk, följsam och lätt hand så länge du inte har en stark sits!
Det spelar ingen roll hur många Min Häst med fantastiska tips du läser, om du inte jobbar upp styrkan i din sits. Om du inte kan genoomföra en halvhalt med sitsen, som hästen lyssnar på, kommer du aldrig kunna rida med en mjuk hand, utan att tjuvhålla hästen.
Det är mycket prat om en mjuk hand, men en mjuk hand uppnås genom en stark sits, som man framför allt vet hur man ska använda sig av! Du måste kunna dig själv, känna din kropp och varje muskel, för att kunna påverka hästen, utan tyglar.
bild här ifrån!
Att ta vara på livets goda stunder.
Livet är tufft, har sina motgångar och är ett rent helvete, men det är i dess stunder man ska försöka ta tillvara på det lilla. Njuta av de få stunderna av lycka och älska sina vänner extra mycket. Det är i dessa stunder det är som svårast att ta till vara på de ljusa stunderna, även om det är då man behöver dem som mest.
Idag njuter jag förfullt av de stunder av glädje, vänskap, värme och lycka jag får. Jag älskar att ha mina vänner runt omkring mig, trots att jag inte alltid visar det. Jag fylls av energi när jag får sepndera timmar med dem jag älskar.
Energi som sedan behövs när motgångarna kommer. Energi jag aldrig skulle klara mig utan. Alltså, människor och vänner jag aldrig skulle klara mig utan. Hade jag inte haft de underbara personerna i min närhet som jag lyckligtvis har, skulle jag aldrig ha överlevt tills idag. Jag skulle varit kvar i ett mörkt hål på botten, krälat och hoppats att en dag få tillbaka mitt liv.
Men, mitt liv har funnits bredvid mig hela tiden och det är tackvare alla vänner och folk som ger mig kärlek som jag upptäckte det. Tänk på att hur ni än mår, försök njut av de få sekunder/minuter/timmar ni får av lycka. Det är den som lyfter er och får er att sväva.
Natural Horsemanship.
NH har blivit riktigt stort inom hästvärlden idag, i alla fall i den yngre generationen, i min generation. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan; "Hur många utför verkligen NH och hur många låtsas?"
Jag minns när jag håll på uppe på Nygård, då jag var helt inriktiad på NH! Det var det som funkade för mig och Aladdin, för mig och Galax och det blev även det som knöt mig hårt till Inca något år senare. Men, idag kan jag säga att jag höll aldrig på med NH, jag öppnade bara upp mig för hästarna, tog emot dem och visade mig själv för dem. Jag knöt ett band, av vänskap.
Jag ser folk i min omgivning som håller på med NH och jag avundas dem. För jag vet vilket tålamod som ligger bakom en stark relation med sin häst. Vilket jobb som ligger bakom ett hårt knutet vänkapsband. Jag ser också folk i min närhet som inte håller på med NH, men som trots det har ett otroligt starkt band med sina hästar, som har ett hårt band av vänskap.
Frågan är då, vilket är det bandet beror på? Är det verkligen miraklet NH, eller är det sunt hästmanskap? Är det kunskapen om att sköta ne häst, på alla sätt det innebär.
För mig är det ingen lätt fråga, men jag kan utan att tveka säga att jag ser upp till alla som håller på med NH, om är villiga att öppna upp sig inör sin häst. Som lever den dröm jag en gång drömde och fortfarande drömmer.
Jag kan också säga att jag utan att tveka ser upp till de som knutit ett band till sin häst, utan NH. Som gjort det på sitt eget vis och som har en annan typ av kunskap.
För mig är NH bara förmågan att knyta ett band till sin häst, ett band av vänskap. Men, för mig måste inte det bandet knytas av just NH och alla olika saker NH står för. Knyt ett band till din häst, ett band av vänskap, men gör inte som andra gör, bara för att inte skilja er från mängden. Men, vilket sätt du än väljer, se till att du kan stå för det och förklara varför du gör som du gör!
Lite lagom med ångest.
Det är inte konstigt att mina kläder börjar bli försmå, det är inte konstigt att jag kännerm ig tjock, detä r inte konstigt att min kondis är på botten, när jag inte har hållit igång.
Vet ni anledningen bakom min viktuppgång+ Detä r bara för att jag är lat och tröstäter. Min sommmar har gått ut på att försöka döva saknaden efter Pärlan. När tankarna om henne har kommit fram har jag ätit och vet ni, det har lyckats. Vad jag inte räknade med var det bakslag som skulle komma när jag ställde mig på vågen.
Det härä r sjukt, för jag är emot mig själv. Jag tycker man ska vara nöjd med sig själv, så som man är. Oavsett vikt, utseende, hudfärg eller något annat. Man är bra, hur man än är. Men jag kan inte vara nöjd med mig själv som jag är nu. Det går bara inte.
Nu ska jag ta tag i det här. Sluta småäta, börja gå/cykla mer och fakiskt få bort de 7,5 kilo jag lagt på mig under sommaren. Jag vill vara nöjd med mig själv och som det är just nu, då går det inte..
Den andra sidan.
Jag älskade Pärlan, mer än något annat. Ändå skadade jag henne. Jag hade inte kunskapen att utbilda henne och jag var ett klassiskt skolboks ecemplar. "Där kunskapen tar slut, tar våldet vid!"
Många, många, många ridturer slutade med att ärlan var stressad och jag förbannad. Jag vågade inte rida med spå längre, efter att jag i ren agrition stått och slagit henne på halsen. Hon förstod självklart inte. Jag kan inte förlåtam ig själv, för man gör inte så. Jag tog bort spö, slutade använda det hetlt och hållet. Pärlan klarade inte av det.
Efter mycket jobbande lyckades jag longera henne med dressyrspö och rida henne med hoppspö, ev. allround vissa gånger. Men, jag valde att låta bli. Jag litade inte på mig själv. Jag visste aldrig när mina utbrott skulle komma. När jag ville mer än vad jag hade kunskap till.
Många ridturer slutade med tårarna i halsen, för att jag ville mer än vad jag klarade av. Många ridturer slutade med att jag och Pärlan kämpat mot varandra. Många ridturer fick jag ta in Pärlan på en liten, liten volt för att hon skulle gå att stanna.
Dock får vi inte glömma de ridturer som vi kom hem, svävandes på moln. De var lika många. Men satte inte lika tydliga spår.
Vad jag egentligen vill ha sagt, tror jag, är att inte ta på er för stort ansvar, innan ni är fullständigt redo. Jag var inte det, det slutade med en enorm kärlek till min häst, för stor. För stor kärlek för att jag skulle kunna och orka släppa iväg henne, även när vi inte fungerade.
Tänk efter innan du sätter dig i en situation du kanske inte klarar av och som du kanske inte klarar att lämna.
Det finns säkert folk som inte orkat läsa hela texten, som tar någon mening ur sitt sammanhang och som kommer dömma mig hårt. Jag ger er den möjligheten, när jag trycker på publicera, jag vet det. Men jag ber er att försöka förstå. Jag drömde om en egen häst, en dröm som fortfarande finns kvar. Vi gör alla våra misstag.
