I fredags bar det iväg till Elmia och husvagnsmässan. Jag har inte varit där på minst två år, men nu kändes det som att det var på tiden. Med vetskapen om att ev. stöta på pappa i bakhuvudet började kroppen spänna sig när vi närmade oss parkeringen. Vi blev framvinkade, in åt vänster och in på parkeringen. Där, i en vit overall, med keps, stod han. Precis som förut, samma kroppsspråk, samma ansiktsuttryck, bara gråare hår. Pekade in oss till en parkeringsruta och jobbade vidare.

Där någonstans frös min kropp till is, tinade lika snabbt och varenda muskel var spänd. Jag var beredd att fly. Jag hade kunnat springa en mil, utan att bli trött. Jag hade kunnat göra allt, för att slippa ta mig ur bilen, men jag gjorde inget.

Tre djupa andetag, öppna dörren, höra hans räst, känna knäna skaka, sträck på ryggen, upp med näsan i vädret och gå, gå, gå. Visa ingen svaghet, tillåt honom inte att se din rädsla. Bevisa att du är stark, utan honom. Bevisa att du inte är som honom, att du vågar möta livet.

Bevisa, att du är någon, som har allt rätt att leva, även om han tog den tron ifrån dig. Bevisa för honom, att du är så jäkla mycket bättre, än vad han någonsin fick dig att tro. Bevisa att han aldrig, aldrig, aldrig, kommer kunna trycka ner dig i skorna igen.

Jag har sett min pappa, för första gången på över två år. Jag har hört hans röst för första gången på över två år. Jag har insett, med säkerhet, att jag fattade rätt beslut den där måndagen för över två år sedan. Jag hade inte kunnat bli hel, inte med honom i min närhet.